Svar till dig "anna"
Nicolas, du är säkerligen en grym person, smart, omtänksam å allt det där, men något som jag undrar bara, med tanke på ditt sätt att se på ätstörningar, din egna kropp och dina ideal, så har jag så jäkla svårt att förstå hur du tänker är det gäller andra med äs osv.
Typ som Fanny( som ett ex, jag vet inte allt om hur hon haft det men ändå ) en av dina bästa vänner(?) som verkligen har mått dåligt isammanhanget vikt, kropp, mat osv.
Hur påverkar ni varandra egentligen, om jag vore Fanny skulle jag må skit av att umgås med dig med dina värderingar osv, kan du inte bara förklara lite hur det känns osv?? Jag är skitkass på att förklara vad jag vill få fram, men du kanske förstår??
Svar: Tack, till att börja med. Jag har lite svårt att förstå vad exakt du vill ha förklarat. Det verkar som om du känner Fanny iallafall. Hon är en av mina bästa vänner, ja. Hur hon reagerar på min syn på ätstörningar och ideal vet jag inte helt säkert egentligen. Ätstörningar och ideal har länge faschinerat oss båda så länge jag kan minnas. Jag pratar ju inte om det var dag om man säger så, jag nämner det iofs mycket i bloggen. I bloggen skriver jag ner tankar och delar av mitt liv, så jag antar väl att det är mitt tänkande mer. Visst, hon läser det jag skriver, men påverkas av det tror jag inte att hon gör. Kanske är det här en fråga du ska ställa henne. Jag kan bara svara för mig, hur folk egentligen mår vet bara personen i fråga. Jag älskar ju mina vänner nästan lite för mycket, utan dem skulle jag inte må bra, så jag skulle aldrig, som tidigare kommentarer sagt, "kräva att de går ner i vikt för att JAG sa det." Hur man ens kan tro något sånt är sjukt. Hoppas du fick ut något av svaret, Anna!
Kan känna igen mig i sammanhanget. Jag har haft en massa problem med kropp och mat i många herrans år, men är s.k. "frisk" nu. Några av mina bästa vänner kan ibland snacka/skriva mycket om mat och ideal, och de har ett väldigt smalt (snarare sjukt) kroppsideal. Jag känner dock inte att detta påverkar mig negativt mer än vad ALLT annat gör, ex. att gå på stan och se skinny legs på varje jävla gata.
Jag påverkas inte av mina vänner, mest för att mina egna ideal fortfarande är störda. De kan liksom inte göra dem värre, om man säger så. Istället känns det skönt att inte känna sig helt ensam och ononrmal, att höra någon annan säga det man själv tänker, typ "nä, om man skulle ta och hänge sig åt anorexi i arpil, så kanske man blir skinny bitch lagom till sommarn".
Känns bra att kunna skämta om skiten med någon, överdriva och driva med sig själv och ens störda, ytliga och korkade ideal som verkar ha klamrat sig fast for life.
