SAD-BOY
Såg ledsen ut på bilden så den var ju perfekt för detta inlägg då!
Jag har precis förklarat för min mamma varför jag tycker som jag gör om henne, jag sa orden "Jag har ett inre hat mot dig, och kommer nog alltid att ha det" vilket självklart sårade henne rejält kan jag tänka mig... men mig har hon sårat för resten av livet, det hon gjort tidigare har påverkat mig idag. Det är det hon inte förstår, jag försökte förklara men det gick inte in hos henne. Jag kommer ihåg dagen då jag för 5-6 år sedan sa "Det du gör nu mot mig kommer påverka vår framtida relation" Vem hade rätt? Jag. När jag sa det till mamma idag för att se om hon kom ihåg det fick jag faktiskt svaret "Ja." Hon minns den dagen hon också, vem hade rätt, vem hade sunt förnuft? Jag har alltid varit vuxnare än vad jag velat vara, jag tvingades in i den rollen, mot min vilja. Jag ville väl också vara barn utan att veta av vuxenproblem... nu är jag snart 19, jag hatar min mamma innerst inne, mot min vilja men det går inte över. Jag försöker och försöker... men det går inte. Hon älskar iallafall mig tydligen... det var ju tur det då?
Gud, ge mig bara ett eget hem, ett välbetalt jobb och ett liv jag kan leva. Jag orkar inte mer... ångest. Nu gråter jag lite... kanske dags att ta sig en dusch och ta sig in mot söder där jag har skapat mig ett liv. Ett låtsas liv, emn ändå mitt liv.
Va var det som hände mellan dig och din mamma?
Vet själv hur svårt det kan vara med föräldrarelationer som inte fungerar eller inte existerar. Man kan faktiskt få hjälp med stödboende, om man har det svårt hemma.. Kanske något att kolla upp?
Kram J
Usch, jag kan verkligen förstå känslan. Jag inte vet vad som hände mellan er men jag vet.
Även om jag själv tycker att man ska försöka lösa sina problem på bästa sätt så håller jag med hon "Jenny", prata med någon.
